Plikten, konsekvenserna och sanningen

Bradley Manning. Ja du vet den där amerikanska soldaten som uppskattningsvis har läckt 700 000 hemlighetsstämplade dokument, som sedan via Wikileaks spreds över världen. Förmodligen kommer han få betala med en livstid bakom galler. I dagarna trädde Edward Snowden fram, som den person som läckt information kring den amerikanska säkerhetspolitiken och lär förmodligen även han gå samma öde till möte som Manning.

Men hur kommer det sig då att dessa män (som de flesta förmodligen skulle hålla med om) gjort något väldigt heroiskt genom att blotta dolda sanningar, på samma gång blir fördömda och bestraffade av den amerikanska nationens högsta instanser?  Jag väljer att förstå situationen utifrån att det handlar om två etiska system, som går stick i stäv med varandra.  De två diktomier som jag pratar om är; pliktetiken och den teleologiska etiken.

Ett pliktetiskt handlande, främst förespråkat av Immanuel Kant, är väldigt enkelt. Alla beslut som tas gör på grunder av att de helt enkelt är rätt och fel där och då i den aktuella stunden. En handling i sig ska alltid gynna mänskligheten eller dig själv i första hand; konsekvenserna av handlingen är ovidkommande. Till exempel; det är fel att döda. Även så om personen som ska dödas är Hitler eller Stalin.  Ett problem som dock uppstår med den kantianska etiken är vem det egentligen är som har tolkningsföreträde på vad som är rätt och fel. Vad som är rätt handlande för mig är kanske inte rätt handlande för dig. För att återknyta till Kant, han menade att om man begått ett allvarligt brott så hade man förbrukat sitt liv. Således var han förespråkare för dödsstraff. Det är en åsikt som i våra öron kanske inte klingar så väl med det pliktetiska resonemanget, men som för Kant var logiskt. Vad som är fel för mig är rätt för Kant ( Aldrig har väl uttrycket ”på kant med Kant”, passat sig så väl som här!).

Den teleologiska etiken, även kallad konsekvensialism, baserar sig  i stället på ett rangordnande av handlingar; vilka handlingar leder till det mest förtjänstfulla? Konsekvensialisten skulle resonera; Ja, det är fel att döda Hitler eller Stalin, men tänk om han dör då kan flera tusentals andra räddas! Det handlingsalternativet som genererar det mest fördelaktiga resultatet är det man bör följa. Detta resonemang brukar sammanfattas i frasen; Ändamålen helgar medlen. I likhet med pliktetiken har även den teleologiska etiken många problem. Ett av dem är det faktum att det per definition aldrig går att vara helt säker på ifall uträknandet om vilken väg som är den ”bästa” har gjorts korrekt. För det hela är ju spekulationer, visserligen välgrundande, men likväl så handlar det om spektulativa prediktioner.

Åter till Manning och Snowden! Dessa två följer den kantianska pliktetiken. De identifierar något som är fel. Riktigt fel. Så fel att de inte har något annat val än att för sin egen och mänsklighetens skull sprida informationen vidare. Detta trots ett medvetande om att det inte kommer uppskattas och kan få stora konsekvenser, inte bara för dem själva utan även för deras familjer och vänner. De är förmodligen också medvetna om att det kommer skada den nation de båda svurit en ed gentemot.

Den amerikanska staten å sin sida agerar efter ett strikt konsekvensialistiskt resonemang. Visst, är det så att det är ett problem att de själva begått krigsförbrytelser. De förstår intellektuellt varför  dessa dokument har spridits, men de menar att denna spridning i sin tur genererar ännu större skada än den som de sjäva förvållat. Utifrån ett konsekvenstänkande bör dessa män straffas.  Den amerikanska staten är övertygad om att en bestraffning av dem i slutändan genererar ett positivare utfall för flest antal människor. De skyddar ju den amerikanska befolkningen gentemot Manning och Snowden som skadar det amerikanska anseendet osv.osv.  På så vis rättfärdigar den amerikanska staten sina handlingar och agerande i denna fråga.

Vem har då fel och vem handlar rätt? Mitt svar är båda parter handlar rätt. Sett utifrån sin egen kontext, sina egna etiska system, så handlar både den amerikanska staten och Manning/Snowden helt korrekt.  Vad som ”verkligen” är det rätta att göra i en sådan här situation kommer vi aldrig att få veta. Men beroende på om du är konsekvensialist eller kantian så kommer du ta den enas parti och inte den andras i den här frågan.

Våra åsikter handlar alltså om perspektiv; om inom vilka ramar det är vi placerar in information. Vad vi ser och vad vi utläser beror på dessa föreställningar; därför är frågan om vem som har rätt eller fel irrelevant. Att stirra sig blind på att hitta det ”rätta” svaret eller finna ”sanningen”, skapar allt annat än förståelse.

Eller ja, sett utifrån mitt perspektiv då 🙂

Liberty + Justice = sant?

Det händer grejer i USA. HD prövar möjligheten att riva upp lagen kring att äktenskap endast kan/ska/bör ske mellan en man och en kvinna. Utfallet kommer först i sommar och potentiellt skulle synen på  äktenskap i den amerikanska kontexten då skrivas om. Argumenten haglar kring moral, frihet och juridik. Debatten som pågår kommer vara ambrosia för framtidens emotionshistoriker, emotiven och juridiken går hand i hand. Just sayin’.

Vikten av årtal

Idag är det årsdagen för den Japanska attacken av marinbasen Pearl Harbour på Hawaii, som ägde rum den 7 december 1941. 

Jag tillhör den skara som är något trött på WWII och det fokus vi tenderar att tilldela det och andra krig. Så därför ska jag skruva inlägget åt ett intressantare håll i mitt tycke, nämligen historiebruk och historiskt minne. Hur vi väljer att använda historien, hur vi ser på den- hur vi idag presenterar det förgångna.

När jag läste History 101 vid ett universitet i de förenade staterna så fick jag reda på att Andra världskriget minsann utspelade sig mellan år 1941 och 1945. I Sverige ( som bekant får jag hoppas…) liksom i övriga Europa talar vi däremot om åren 1939-1945. Om vi ska ta in en tredje komponent, så här i kölvattnet av Pearl Harbour, så brukar den Japanska uppfattningen vara att kriget hade sin början redan 1937.

Varför är det då så här? Jo, för vi väljer att lära ut historia utifrån vårt eget perspektiv. Vi simplifierar, men i och med den modifierar vi också historien. Det hela handlar ju om perspektiv. I Europas fall, räknas invasionen av Polen den 1 september 1939 som startskottet för denna ödesdigra konflikt. För det var då som internationella överenskommelser i vår region blev kränkta. USA under 1940-talet höll sig då strikt till konventionen att inte gå in i konflikter utan att de egna landsmännen var under hot. Man sympatiserade med Europa, men man ville inte blanda sig i. Därför betraktar det som att konflikten först hade sin start 1941 när deras nation direkt blev utsatt för en attack.

I Japans fall, ett perspektiv som vi i Sverige är väldigt dåliga på att belysa (i allafall baserat på mina historielektioner i grund- och gymnasieskola) betraktas 1937 som starten på andra världskriget. Då gick nämligen Japan i krig med Kina som indirekt kopplades samman med konflikten med Sovjet som var en avgörande komponent i WWII.

Årtal i historia är alltså inte cementerade sanningar, även om många verkar tro det. Saker och ting tenderar att se annorlunda ut på andra sidan barrikaden, det är alltid bra att bli påmind om vilken sida man än står på.

ondska.

Under en period av mitt liv levde jag i de södra delarna av USA. Jag har fortfarande ganska frekvent kontakt med vänner sedan den tiden och den främsta kommunikationsvägen är föga förvånande Facebook. Häromdagen möttes jag av nedanstående inlägg i min feed:

Välkommen till USA:s backyard. Där dubbelsidig rasism och hat frodas. Där historien är skrämmande närvarande och där världen är svart och vit. Problematiken är komplex. Den etniska identiteten är avgörande.  Jag skulle kunna skriva en triologi om mina erfarenheter från min tid där, berätta anekdoter som än idag ger mig kalla kårar bara om min tanke nuddar vid minnet.

För oss i Sverige kan det vara svårt att förstå den kontext som råder i ett land där man endast två generationer bort har levt i ett samhälle där en del av befolkningen förvisats längst bak i bussen baserat på yttre egenskaper. Jag tänker inte gå in djupare i det här enskilda fallet, och poängen jag vill göra är redan preciserad i inlägget Att balansera mellan det förgångna och det framtida. Det förflutna är aldrig långt borta och därför måste vi hela tiden påminna oss själva om våra värsta kollektiva minnen, hur smärtsamma de än må vara.

Viktigt att komma ihåg är också att vi på denna sidan Atlanten har vår beskärda del av sådana obekväma minnen. Men det är något jag sparar till ett senare inlägg.