Cogito ergo sum. Jag tänker att jag finns innan jag inser att jag fysiskt existerar. Det mest framträdande i Descartes tankegångar är hans dualism. Denna idé kan sammankopplas med tankarna kring förnuftet och skapandet av rationalismen. Utifrån Descartes perspektiv är människan unik eftersom hen kopplar in förnuftet. Det skiljer oss ifrån andra väsen som djur. Den dualistiska idén bygger på den tvådelade uppdelningen där förnuftet utgör en faktor och materia den andra. Förnuftet är för Descartes en förlängning av anden (Gud) som representerar den ultimata friheten. Däremot är materian det kroppsliga som binder samman människan rent fysiskt, och är själens motsats.
”… man inbillade sig att det var frånvaron av själen som kom rörelsen att upphöra och försvinna. Och på så sätt trädde man utan grund att vår naturliga värme och våra kroppars alla rörelser beror av själen, medan man i stället tvärtom borde ha trott att själen avlägsnar sig vid döden bara därför att värmen försvinner och kroppens rörelseorgan blir förstörda”
Ovanstående citat är taget ur den femte artikeln i verket Avhandling om själens passioner (1649). Här synliggörs Descartes resonemang kring sin egen syn på separationen mellan kropp och själ, samtidigt som han jämför den med de tidigare rådande föreställningarna. Descartes går nämligen emot Aristoteles monistiska tankegång: att det handlar om en rörelse.
Kroppen och själen går att separera utifrån Descartes synsätt, men däremot är själen en odelbar entitet. I egenskap av att vi är människor så känner vi tack vare vårt förnuft. Enligt Descartes besitter människan sex olika primära passioner; förundran, kärlek, hat, begär, sorg och glädje. Alla andra känslouttryck är underordnade dessa sex, men av de sex står förundran högst. Descartes menar att man inte behöver frukta passionerna i sig, däremot excesserna av dem. Dessa tyglar man med hjälp av sitt förnuft, genom att fundera över dem. Med hjälp av aktionen tar man kontrollen över passionen.
Delningen mellan kroppen är själen är dock inte fullständig, det förekommer en viss form av kommunikation mellan dem. Kopplingen mellan det materiella och det själsliga hävdar Descartes är epifysen (tallkottskörteln). Epifysens funktion var okänd för dåtidens människor och Descartes kom till slutsatsen att det måste vara där som kommunikationen mellan kroppssafternas rörelser och den gudomliga planen sammanlänkades.
Johanna 