Schamanen

Våta steg över en nattsvart gata. Folktomt så när som på ett tidningsbud som förvinner vid gathörnet. Ekot mellan huskropparna förstärks när takten ökar. Ryggtavlan är ihopsjunken. Kurandes. Rörelserna är flackande, blicken lika så. Svart mascara längs hennes kinder. Sporadiska tillbakablickar på aftonens crescendo. Orden som spilldes ur hennes mun. Hårda ord sammansatta till hemska meningar. Obesvarade oemotsagda ord. Ord som endast bemöttes av en vägg av tystnad. Uttryckslös tystnad. Uppgiven tystnad. Det var inte alls så det skulle bli.

Hon skakar huvudet. Försöker mota bort bilderna. Regndroppar rasslar ner över hennes ansikte. Hon är snart framme. Andfådd, men nära. Glider tillbaka in i det passerade. Hon hör en vass röst ur minnet som inte kan ha varit hennes, väl medveten om det motsatta. Sväljer klumpen i halsen som lämnar en brännande eftersmak.

Nyckelknippan är redo i fickan. En otydlig spegelbild i glaset; suddiga konturer av en människa som en gång var hon. Porten pressas upp. Ljuset flimrar och bländar. Tröttheten kommer över. Jackan sitter klistrad på hennes kropp. Hon känner sig instängd och paniken kommer. Händerna sliter i plaggen. Hon lämnar spår av desperation från ytterdörren till sängen.

När hon vaknar är allting oförändrat.

Plikten, konsekvenserna och sanningen

Bradley Manning. Ja du vet den där amerikanska soldaten som uppskattningsvis har läckt 700 000 hemlighetsstämplade dokument, som sedan via Wikileaks spreds över världen. Förmodligen kommer han få betala med en livstid bakom galler. I dagarna trädde Edward Snowden fram, som den person som läckt information kring den amerikanska säkerhetspolitiken och lär förmodligen även han gå samma öde till möte som Manning.

Men hur kommer det sig då att dessa män (som de flesta förmodligen skulle hålla med om) gjort något väldigt heroiskt genom att blotta dolda sanningar, på samma gång blir fördömda och bestraffade av den amerikanska nationens högsta instanser?  Jag väljer att förstå situationen utifrån att det handlar om två etiska system, som går stick i stäv med varandra.  De två diktomier som jag pratar om är; pliktetiken och den teleologiska etiken.

Ett pliktetiskt handlande, främst förespråkat av Immanuel Kant, är väldigt enkelt. Alla beslut som tas gör på grunder av att de helt enkelt är rätt och fel där och då i den aktuella stunden. En handling i sig ska alltid gynna mänskligheten eller dig själv i första hand; konsekvenserna av handlingen är ovidkommande. Till exempel; det är fel att döda. Även så om personen som ska dödas är Hitler eller Stalin.  Ett problem som dock uppstår med den kantianska etiken är vem det egentligen är som har tolkningsföreträde på vad som är rätt och fel. Vad som är rätt handlande för mig är kanske inte rätt handlande för dig. För att återknyta till Kant, han menade att om man begått ett allvarligt brott så hade man förbrukat sitt liv. Således var han förespråkare för dödsstraff. Det är en åsikt som i våra öron kanske inte klingar så väl med det pliktetiska resonemanget, men som för Kant var logiskt. Vad som är fel för mig är rätt för Kant ( Aldrig har väl uttrycket ”på kant med Kant”, passat sig så väl som här!).

Den teleologiska etiken, även kallad konsekvensialism, baserar sig  i stället på ett rangordnande av handlingar; vilka handlingar leder till det mest förtjänstfulla? Konsekvensialisten skulle resonera; Ja, det är fel att döda Hitler eller Stalin, men tänk om han dör då kan flera tusentals andra räddas! Det handlingsalternativet som genererar det mest fördelaktiga resultatet är det man bör följa. Detta resonemang brukar sammanfattas i frasen; Ändamålen helgar medlen. I likhet med pliktetiken har även den teleologiska etiken många problem. Ett av dem är det faktum att det per definition aldrig går att vara helt säker på ifall uträknandet om vilken väg som är den ”bästa” har gjorts korrekt. För det hela är ju spekulationer, visserligen välgrundande, men likväl så handlar det om spektulativa prediktioner.

Åter till Manning och Snowden! Dessa två följer den kantianska pliktetiken. De identifierar något som är fel. Riktigt fel. Så fel att de inte har något annat val än att för sin egen och mänsklighetens skull sprida informationen vidare. Detta trots ett medvetande om att det inte kommer uppskattas och kan få stora konsekvenser, inte bara för dem själva utan även för deras familjer och vänner. De är förmodligen också medvetna om att det kommer skada den nation de båda svurit en ed gentemot.

Den amerikanska staten å sin sida agerar efter ett strikt konsekvensialistiskt resonemang. Visst, är det så att det är ett problem att de själva begått krigsförbrytelser. De förstår intellektuellt varför  dessa dokument har spridits, men de menar att denna spridning i sin tur genererar ännu större skada än den som de sjäva förvållat. Utifrån ett konsekvenstänkande bör dessa män straffas.  Den amerikanska staten är övertygad om att en bestraffning av dem i slutändan genererar ett positivare utfall för flest antal människor. De skyddar ju den amerikanska befolkningen gentemot Manning och Snowden som skadar det amerikanska anseendet osv.osv.  På så vis rättfärdigar den amerikanska staten sina handlingar och agerande i denna fråga.

Vem har då fel och vem handlar rätt? Mitt svar är båda parter handlar rätt. Sett utifrån sin egen kontext, sina egna etiska system, så handlar både den amerikanska staten och Manning/Snowden helt korrekt.  Vad som ”verkligen” är det rätta att göra i en sådan här situation kommer vi aldrig att få veta. Men beroende på om du är konsekvensialist eller kantian så kommer du ta den enas parti och inte den andras i den här frågan.

Våra åsikter handlar alltså om perspektiv; om inom vilka ramar det är vi placerar in information. Vad vi ser och vad vi utläser beror på dessa föreställningar; därför är frågan om vem som har rätt eller fel irrelevant. Att stirra sig blind på att hitta det ”rätta” svaret eller finna ”sanningen”, skapar allt annat än förståelse.

Eller ja, sett utifrån mitt perspektiv då 🙂

4 juni 1989

På temat icke-verbal kommunikation

I förra inlägget lyftes som hastigast kyssen fram som ett uttryck för känslor. Inom historiefältet är det skrivna ordet i de flesta fallen den självklara källan till vetskap om vad som skett, det gäller även för känslor. Men i större utsträckning än andra menar jag att emotions historiker bör snegla på alternativa uttrycksformer. Vad säger den här scenen om vår tids känsloregister till exempel?

I denna grandiosa öppningsscen till Lars von Triers Melancholia (2011) yttras inte en stavelse; det formas inga ord. Likväl får den mig att bli rörd till tårar. Nej, det är inte bokstäver som får oss att känna. Det är emotioner, som kan komma till uttryck i form av ordkombinationer, men också som dystopiska, hjärtskärande och alldeles alldeles underbara filmintroduktioner.

The Pure and Germless Kiss

Synen på yttranden av emotioner förändras även dem över tid. Här är till exempel en kreativ lösning på problemet med det ”ohygieniska” kyssandet som ägderum i 20-talets USA.

Källa: Popular Science Monthly Vol.96 nr.2 (1920)

Har du ett stereotypt emotionellt bagage?

När två personer går in i en relation kan det talas om att de för med sig ett känslomässigt bagage i relationen, som innefattar deras tidigare erfarenheter och upplevelser på det emotionella planet. Jag hävdar att detta bagage för med sig  stereotypa bilder av vad det är att vara en kännande människa. Vare sig vi vill det eller ej poppar dessa stereotypa bilder, schablonerna av verkligheten upp. Det kan vara en tröstlös kvinna när vi pratar om gråt, eller en man röd av ilska om det är vreden som diskuteras. Just på grund av detta anser jag att hen är ett så fantastiskt bra ord! Det är ypperligt för att utmana våra tidigare föreställningar kring vem som känner vad. Känslor är inte per biologi kopplat till kön, känslor är influerade av miljön och således en del av den sociala konstruktionen.

I vår tid kopplar vi starkt vissa känslor till kön. Johannisson berör den kvinnliga och manliga melankolin till exempel, eller rättare sagt den manliga melankolin och den kvinnliga depressionen. Den närbesläktade hysterin associerades till kreativitet och sensibilitet när en man drabbas av den, tillskillnad från en kvinna som delar samma öde, då med en hysteri med negativt klingande associationer.  Sådana skillnader mellan könen har gjorts genom historien, men viktigt att komma ihåg är att det inte är något som endast utspelat sig i en historisk tid. I dagsläget diagnostiseras fler kvinnor än män med diagnosen depression till exempel. Jag tolkar detta som starka incitament på att vi har olika associationsbilder till kvinnor och mäns känslor, både förr och nu.

Descartes och passionerna

Cogito ergo sum. Jag tänker att jag finns innan jag inser att jag fysiskt existerar. Det mest framträdande i Descartes tankegångar är hans dualism. Denna idé kan sammankopplas med tankarna kring förnuftet och skapandet av rationalismen. Utifrån Descartes perspektiv är människan unik eftersom hen kopplar in förnuftet. Det skiljer oss ifrån andra väsen som djur. Den dualistiska idén bygger på den tvådelade uppdelningen där förnuftet utgör en faktor och materia den andra. Förnuftet är för Descartes en förlängning av anden (Gud) som representerar den ultimata friheten. Däremot är materian det kroppsliga som binder samman människan rent fysiskt, och är själens motsats.

”… man inbillade sig att det var frånvaron av själen som kom rörelsen att upphöra och försvinna. Och på så sätt trädde man utan grund att vår naturliga värme och våra kroppars alla rörelser beror av själen, medan man i stället tvärtom borde ha trott att själen avlägsnar sig vid döden bara därför att värmen försvinner och kroppens rörelseorgan blir förstörda”

Ovanstående citat är taget ur den femte artikeln i verket Avhandling om själens passioner (1649). Här synliggörs Descartes resonemang kring sin egen syn på separationen mellan kropp och själ, samtidigt som han jämför den med de tidigare rådande föreställningarna. Descartes går nämligen emot Aristoteles monistiska tankegång: att det handlar om en rörelse.

Kroppen och själen går att separera utifrån Descartes synsätt, men däremot är själen en odelbar entitet. I egenskap av att vi är människor så känner vi tack vare vårt förnuft. Enligt Descartes besitter människan sex olika primära passioner; förundran, kärlek, hat, begär, sorg och glädje.  Alla andra känslouttryck är underordnade dessa sex, men av de sex står förundran högst. Descartes menar att man inte behöver frukta passionerna i sig, däremot excesserna av dem. Dessa tyglar man med hjälp av sitt förnuft, genom att fundera över dem. Med hjälp av aktionen tar man kontrollen över passionen.

Delningen mellan kroppen är själen är dock inte fullständig, det förekommer en viss form av kommunikation mellan dem. Kopplingen mellan det materiella och det själsliga hävdar Descartes är epifysen (tallkottskörteln). Epifysens funktion var okänd för dåtidens människor och Descartes kom till slutsatsen att det måste vara där som kommunikationen mellan kroppssafternas rörelser och den gudomliga planen sammanlänkades.

Känslohistorisk teori- en historia för sig

Mmm jag vet att teori inte är allas favorit, men om du nu känner att det blir lite tråkigt/rörigt/ointressant så är det bara att hoppa ner till inlägget under, för där hittar kanske något som faller dig mer i smaken.

Var var jag.. jo, emotioner och teori! Alltså det här med känslor som historiskt element är i sig inte nytt i historieskrivningen. Om vi väljer att fokusera på tidsperioden från det att historieämnet formulerats som vetenskap (sorry Herodotos) så berörde redan Hippolyte Taine lyckan’ som faktor när han författade sin The origins of contemporary France på 1870-talet.

Medvetandet om kulturella aspekters inverkan har alltså funnits där, men det tog tid innan det formade sig till något mer substantiellt. I det känslohistoriska fallet så dröjde det till 1980-talet innan det emotionella fältet fick representanter, där paret Stearns kan nämnas. Men den första teoriformuleringen kommer egentligen först kring millennieskiftet då William M. Reddy kopplar ihop emotion med kognition för att belysa sambandet mellan känslor och den kulturella kontexten.

William M. Reddy använder termen ‘emotives‘ som komplement till sin teori kring emotionella regimer. En annan historiker som hänger på Reddys tankegång är  Barbra Rosenwein som talar om ‘emotional communities‘. Skillnaderna mellan dessa två teoretiska begrepp är förhållandevis marginell. När man studerar deras texter och den kritik som de riktar mot varandra så verkar det mest handla om ett missförstånd. Väldigt förenklat menar Rosenwein att Reddys emotives endast förklarar att det kan finnas ett enda emotive, varpå hon inför sitt emotional communities för att framhäva pluraliteteten- att det finns flera olika emotives parallellt. Reddy å sin sida bemöter kritiken genom att helt enkelt framhålla att han aldrig avfärdat alternativet att det finns flera samexisterande emotives.

Personligen tycker jag att Reddy har den bästa och mest grundläggande förklaringen till sitt begrepp emotives, men samtidigt  anser jag att Rosenwein har döpt sitt på ett mycket mer tydligt och målande sätt. Uttrycket emotional communities  är en sammansättning av begrepp som många redan har tydliga associationer till och kan därför snabbare koppla vad begreppet innebär. MEN varken emotives eller emotional communites översätts vidare bra till svenska. ‘Emotiv’ eller ‘emotionella kommuniteter’ låter inte alls bra. Därför väljer jag att sammanföra de två då jag gör en fusion av begreppens innebörder och skapar en ny benämning som för mig iallafall faller sig naturligt; Emotionella sfärer!

Okej sfär är kanske lite luddigt och snarare associerat med astronauter och ozonlager… men enligt Svenska Akademiens Ordbok, så har ordet sfär som femte moment följande definition:

‘om grupp av människor tillhörande eller utgörande viss samhällsklass eller visst socialt eller politiskt skikt och dylik krets’

Det är just det där sista ‘dylik krets’ som jag tar fasta på här. För det är just det som jag vill komma åt. Det här handlar om uttrycksmönster som förenar människor och skapar på de grunderna en samhörighet. De blir tillsammans en krets som har den gemensamma nämnaren att de har samma sätt att visa sina känslor på. En person behöver inte bara tillhöra en sådan krets (eller sfär) utan kan flyta mellan flera utan problem. Dessa olika sfärer kan mycket väl också kopplas till sociala och politiska faktorer men det är inte det som definierar dem utan helt enkelt känslorna.

*För vidare läsning kan jag rekommendera; William M. Reddys ‘Navigation of Feeling’ (2001) och Barbara Rosenwein ‘Worrying about Emotions in History’ i The American Historical Review (2002) *

Mortis Causa

Ett dokument som innebär ett avtal mellan någon som är död och någon som är levande. Lite som det där häxorna anklagades för att hålla på med eller?! Tro det eller ej, begreppet är inte taget ur folktron, det här är officiell svensk lagstiftning! I folkmun brukar man kanske hellre använda testamente som benämning för det. Men jag tycker iallafall att det är ganska häftigt att vi har dödshandlingar som svävar i ett gränsland mellan de döda och levande.

Blev anklagad för att vara skeptiker av en 6-åring för ett tag sedan  när jag berättade att jag inte trodde på spöken. Jag kanske skulle gått in i en diskussion om mortis causa i stället. Oh well, det får bli nästa gång;)

Emotional baggage