Simone

”For a long time I have hesitated to write a book on woman. The subject is irritating, especially to woman; and it is not new. Enough ink has been spilled in quarrelling over feminism, and perhaps we should say no more about it. It is still talked about, however, for the voluminous nonsense uttered during the last century seems to have done little to illuminate the problem. After all, is there a problem? And if so, what is it? Are there women, really? Most assuredly the theory of the eternal feminine still has its adherents who will whisper in your ear: ‘Even in Russia women still are women’; and other erudite persons – sometimes the very same – say with a sigh: ‘Woman is losing her way, woman is lost.’ One wonders if women still exist, if they will always exist, whether or not it is desirable that they should, what place they occupy in this world, what their place should be. ‘What has become of women?’ was asked recently in an ephemeral magazine.”

Det här är det inledande stycket i Simone de Beauvoirs Det andra könet  (Le Deuxième Sexe). Det är slående. Det är starkt. Det gör mig förbannad.

För den här boken är skriven för 64 år sedan… SEXTIO FYRA. Trots denna tidsram är argumenten och åsikterna som hon  här lyfter fram kring kvinnan och hennes kön fortfarande lika aktuella. Det är fortfarande en del av debatten. Den förlorade kvinnan eftersöks fortfarande.

Det absurda i den diskussion är att det bara tycks vara män som har svaret på den frågan. Vad kvinnan har blivit. Var hon förlorats. Hur det gick fel. Dessa konstateranden haglar medans vi kvinnor står vid sidan av och tar del av debatten om oss, låter samtalet föras över våra huvuden av auktoriteten som vet bättre. Eller?

Vi står ju här och markera vår existens. Jobbar på i tysthet och försöker ta mark. Men när det formuleras och artikuleras blir vi nedtystade, just på grund av vårt kön. Argumentens relevans falnar och degraderas till simpla personangrepp (Ja det här är en passning till den samtida debatten kring Män som nät hatar kvinnor. Men det handlar om så mycket mer än det.)

Det handlar om hur vi talar olika till män och kvinnor. Hur vi behandlar individer olika bland annat beroende på kön. Ibland blir historiens långsamma rörelse påtagliga. Det här är ett sådant fall och det är frustrerande.

Jag längtar till den dagen då Simones verk inte längre betraktas som tidlöst. Då det snarare är ett historisk dokument över en svunnen tid, som påminner om ett förgånget, sedan länge passerat stadium i den mänskliga utvecklingen.

Simone de Beauvoir. En vacker kvinna både för ögat och sinnet.