Vi har alla sett dem, gråtande kvinnor som i förtvivlan deklarerar någon form av förlust. Det är yttranden som ibland kan kännas överdrivna för en nordbo som endast gråter i lä av en stängd dörr.
Om någon drabbats av en terrorhandling, om man så befinner sig i Oslo, New York, Damaskus eller Kabul är sorgen den samma. Däremot kan uttrycken av sorgen te sig på olika vis. I likhet med det offentliga hängnings exemplet som jag tidigare lyft i inlägget Känslor är historia, så kan det finnas en tydlig skillnad i sätten att förmedla känslan av sorg.
Pyongyang efter nyheten om Kim Jong Ils bortgång.
När du i nyhetssändningen ser till exempel en norrman sörja, så är det förmodligen under tysta och stilla förhållanden, något som är utmärkande för dennas kultur. Men om inslaget i stället berör sörjande anhöriga i mellanöstern är sannolikheten stor att yttringarna ter sig mycket starkare sätt eftersom sorgen där tillåts ta mer plats. Det handlar om olika kulturella kontexter där olika normer kring hur man ska bete sig råder. Det är precis det här jag menar med emotionella sfärer. En tid ( som exempelvis den vi lever i här och nu) består av många olika sådana sfärer som går in i varandra. På liknande sätt har sfärer präglat människor genom historien och det är ingen ny företeelse. Varje tid har sina sfärer. Det behöver inte grundas i geografiska skillnader, det kan likväl vara en social diskrepens. Viktigt att poängtera är att detta är schablonbilder, känsloyttringar är väldigt privata och subjektiva företeelser, men vad jag menar på är att det finns gemensamma nämnare och tendenser inom dessa sfärer som förenar dem och delar en gemensam kontext. Det är därför känslohistoria är att betrakta som en kvist på den kulturhistoriska grenen.
Tror det får bli ett definitionsinlägg kring emotionella sfärer. Jag har trots allt en förkärlek för begreppshistoria.
Until then.
Johanna 