Våta steg över en nattsvart gata. Folktomt så när som på ett tidningsbud som förvinner vid gathörnet. Ekot mellan huskropparna förstärks när takten ökar. Ryggtavlan är ihopsjunken. Kurandes. Rörelserna är flackande, blicken lika så. Svart mascara längs hennes kinder. Sporadiska tillbakablickar på aftonens crescendo. Orden som spilldes ur hennes mun. Hårda ord sammansatta till hemska meningar. Obesvarade oemotsagda ord. Ord som endast bemöttes av en vägg av tystnad. Uttryckslös tystnad. Uppgiven tystnad. Det var inte alls så det skulle bli.
Hon skakar huvudet. Försöker mota bort bilderna. Regndroppar rasslar ner över hennes ansikte. Hon är snart framme. Andfådd, men nära. Glider tillbaka in i det passerade. Hon hör en vass röst ur minnet som inte kan ha varit hennes, väl medveten om det motsatta. Sväljer klumpen i halsen som lämnar en brännande eftersmak.
Nyckelknippan är redo i fickan. En otydlig spegelbild i glaset; suddiga konturer av en människa som en gång var hon. Porten pressas upp. Ljuset flimrar och bländar. Tröttheten kommer över. Jackan sitter klistrad på hennes kropp. Hon känner sig instängd och paniken kommer. Händerna sliter i plaggen. Hon lämnar spår av desperation från ytterdörren till sängen.
När hon vaknar är allting oförändrat.
Johanna 