I förra inlägget lyftes som hastigast kyssen fram som ett uttryck för känslor. Inom historiefältet är det skrivna ordet i de flesta fallen den självklara källan till vetskap om vad som skett, det gäller även för känslor. Men i större utsträckning än andra menar jag att emotions historiker bör snegla på alternativa uttrycksformer. Vad säger den här scenen om vår tids känsloregister till exempel?
I denna grandiosa öppningsscen till Lars von Triers Melancholia (2011) yttras inte en stavelse; det formas inga ord. Likväl får den mig att bli rörd till tårar. Nej, det är inte bokstäver som får oss att känna. Det är emotioner, som kan komma till uttryck i form av ordkombinationer, men också som dystopiska, hjärtskärande och alldeles alldeles underbara filmintroduktioner.
Johanna 