Känsloyttringar i nyhetsflödet

Vi har alla sett dem, gråtande kvinnor som i förtvivlan deklarerar någon form av förlust. Det är yttranden som ibland kan kännas överdrivna för en nordbo som endast gråter i lä av en stängd dörr.

Om någon drabbats av en terrorhandling, om man så befinner sig i Oslo, New York, Damaskus eller Kabul är sorgen den samma. Däremot kan uttrycken av sorgen te sig på olika vis. I likhet med det offentliga hängnings exemplet som jag tidigare lyft i inlägget Känslor är historia, så kan det finnas en tydlig skillnad i sätten att förmedla känslan av sorg.

Pyongyang efter nyheten om Kim Jong Ils bortgång.

När du i nyhetssändningen ser till exempel en norrman sörja, så är det förmodligen under tysta och stilla förhållanden, något som är utmärkande för dennas kultur. Men om inslaget i stället berör sörjande anhöriga i mellanöstern är sannolikheten stor att yttringarna ter sig mycket starkare sätt eftersom sorgen där tillåts ta mer plats. Det handlar om olika kulturella kontexter där olika normer kring hur man ska bete sig råder. Det är precis det här jag menar med emotionella sfärer.  En tid ( som exempelvis den vi lever i här och nu) består av många olika sådana sfärer som går in i varandra. På liknande sätt har sfärer präglat människor genom historien och det är ingen ny företeelse. Varje tid har sina sfärer. Det behöver inte grundas i geografiska skillnader, det kan likväl vara en social diskrepens. Viktigt att poängtera är att detta är schablonbilder, känsloyttringar är väldigt privata och subjektiva företeelser, men vad jag menar på är att det finns gemensamma nämnare och tendenser inom dessa sfärer som förenar dem och delar en gemensam kontext. Det är därför känslohistoria är att betrakta som en kvist på den kulturhistoriska grenen.

Tror det får bli ett definitionsinlägg kring emotionella sfärer. Jag har trots allt en förkärlek för begreppshistoria.

Until then.

Känslor är historia

För mig är användningen av känslor ett sätt att konkretisera historia. Självklart handlar historia om vida strukturer, långa linjer, brytpunkter och årtal. Men dess effekter är inte bara långsiktiga, utan även momentära ögonblick som bilden här nedan visar är av stor vikt.
Kvinnorna står och bevittnar skapandet av en mur i sin hemstad Berlin. De skiljs från vänner och familjer. De ser med egna ögon hur symbolen för uppdelning av människor tar form och deras upplevelser är brännande verkliga. Vi kan läsa om dem som nummer i statistik, men antalet tårar är inte direkt registrerade. Det hade varit något förresten. Att kunna kvantifiera känslor genom att matematiskt kalkylera hur många leenden en som genererats av en företeelse eller antalet utrop av förfäran mitt i en stormning av ett samhälle. Tänk att kunna återskapa med exakta mått känslorna som präglat historien.

Föreställ dig en emotionell bild avThomas Wenthworth Earl of Straffords avrättning  till exempel. Nedan visas den visuella bilden i två dimensioner. Men tänk vad ett ljudspår skulle kunna tillföra scenen!

Att kunna höra massornas reaktioner på att parlamentet lyckats få igenom dödsdomen mot denna royalist som konspirerade mot dem. Trängseln, förväntan och myllret som måste ha präglat platsen. Vilken historia det hade varit att berätta!

Jag har ingen aning om ifall åskådarna var medvetna om bakgrunden till hängningen, det är sådant vi inte riktigt kan veta och därför är denna text väldigt nära den fiktionära kanten av historietecknande. Jag spekulerar en hel del här och tolkar hur jag känner för att göra min poäng. Jag har ingen aning om ifall åskådarna var medvetna om bakgrunden till hängningen, men i denna reflektion är det mindre relevant.

Vad jag ämnar peka på här är nämligen att känslor yttras på olika sätt och de ger ytterligare dimension till händelserna. Även om vi inte har alla typer av yttringar på pränt så måste dem likväl ha funnits där. Ljud och stämning kommer vi aldrig komma åt, men däremot kan vi ta del av texter ögonblicksskildringar som har upplevt situationerna för att försöka komma åt deras essens.

Att förstå känslornas roll skapar samband och sammanhang på ett väldigt mänskligt plan. Men vad som är viktigt att komma ihåg är att vi kan inte utgå ifrån att personerna på Tower Hill hade reagerat på det sätt som du och jag hade gjort. Publika avrättningar var i mångt om mycket ett folkligt evenemang som gemene man såg fram emot att närvara vid. Idag är ju den allmänna uppfattningen något annorlunda..

Vi har olika förutsättningar. Kontexterna och sammanhangen skiljer sig och det gör att våra reaktioner på en och samma företeelse varierar beroende på inom vilken tid eller emotionell sfär som vi befinner oss i. Det är precis det här som jag tycker är så intressant med att fånga upp känsloaspekten. Vad det är som gör att man i en tid, förfäras över avrättningar och i en annan finner dem direkt underhållande. Att ta reda på vilka instrument som man genom historiens gång har snurrat på, som gör att något som vi idag uppfattar som självklart absolut inte var det bara några hundra år sedan, lockar i alla fall mig!

:)

I princip samtliga åttio- och nittiotalister använder honom dagligen; Harvey Balls kreation från 1963- den gula glada gubben aka. smileyn. Nu finns det säkert någon som tänker ”men vänta nu, var det inte WMCA som redan 1962 tryckte upp gula PR tröjor med en glad gubbe på, läskigt likt den Harvey senare claimade som sin?!” Helt rätt observerat, men eftersom det var Harveys verson som blev kommersialiserad och upptryckt i en så där 50 miljoner pins så ger jag honom lite cred den här gången.

Jag tänker inte ens gå in i diskussionen om vem som initierade bruket av kolon + slutparantes. Dels för att även där råder viss tvetydighet i frågan om vem som var först, och dels för att DN gjorde en förhållande vis utförlig artikel på ämnet för inte så länge sedan.

Men är det inte spännande att reflektera kring hur dessa symboler funnit sin väg in i vårt skriftspråk igen! Hur det blivit så att vi ersätter orden för det  vi upplever med en 🙂 eller varför inte en 😥 för att förklara ett sinnestillstånd?  Det är helt enkelt ett sätt att yttra känslor i vår tid utan att tillämpa en enda stavelse. Dessa frågor är retoriska och jag kommer inte besvara dem här och nu, men jag kanske kommer ut med en ordbok om ämnet under min tid som praktiserande historiker. I’ll keep you updated!

Tankarna svävar iväg till det sumeriska teckenspråket, likväl som till de egyptiska hieroglyferna. Vi tillämpar alltså i dag en form av  kommunikation som varit aktiv i lite drygt 5200 år.. Jo, jag lovar! Det var faktiskt så att sumererna i Mesopotamien drog igång sin kilskrift omkring 3200 f.k (ja du vet den där myten om snubben som kallades Kristus  och som vandrade runt i mellanöstern. Ja precis han, långt innan den författades snackar vi alltså). Sen blev ju egyptierna sugna på det där med när de insåg fördelarna med att faktiskt kunna föreviga avtal och liknande. Så kan man iallafall gissa att det gick till 🙂 Det finns ju en hel del gemensamma nämnare språken emellan och tidsaspekten vittnar om att härmningen var på det hållet.

Men så tillbaka till vår tid. Vad har det här för konsekvenser då? Kommer vi hamna i ett tillstånd där vårt moderna latinska alfabet byts ut mot ett ‘emoji’  inspirerat? *Emoji är förresten vår formulering av det japanska  絵文字* Fördelarna är oändliga! Tänk vad bra för då kan man använda det universellt för alla, var man än befinner sig i världen kan ju för egna ögon se som gubben är glad eller ledsen. Man behöver aldrig mer läsa B-språk, för man kan tala i emoji:s- perfekt ju! Eller vänta är det det…

Hur är det egentligen med känslors kapacitet att vara universella eller ej.. nej den diskussionen får vi ta någon annan gång för nu ska jag sätta igång och jobba på en emoj/latinska- rosettasten för säkerhets skull. Så att jag inte riskera att dessa ord faller i glömska i en avlägsen framtid, för det hade ju varit fruktansvärt 😉