På temat icke-verbal kommunikation

I förra inlägget lyftes som hastigast kyssen fram som ett uttryck för känslor. Inom historiefältet är det skrivna ordet i de flesta fallen den självklara källan till vetskap om vad som skett, det gäller även för känslor. Men i större utsträckning än andra menar jag att emotions historiker bör snegla på alternativa uttrycksformer. Vad säger den här scenen om vår tids känsloregister till exempel?

I denna grandiosa öppningsscen till Lars von Triers Melancholia (2011) yttras inte en stavelse; det formas inga ord. Likväl får den mig att bli rörd till tårar. Nej, det är inte bokstäver som får oss att känna. Det är emotioner, som kan komma till uttryck i form av ordkombinationer, men också som dystopiska, hjärtskärande och alldeles alldeles underbara filmintroduktioner.

The Pure and Germless Kiss

Synen på yttranden av emotioner förändras även dem över tid. Här är till exempel en kreativ lösning på problemet med det ”ohygieniska” kyssandet som ägderum i 20-talets USA.

Källa: Popular Science Monthly Vol.96 nr.2 (1920)

Har du ett stereotypt emotionellt bagage?

När två personer går in i en relation kan det talas om att de för med sig ett känslomässigt bagage i relationen, som innefattar deras tidigare erfarenheter och upplevelser på det emotionella planet. Jag hävdar att detta bagage för med sig  stereotypa bilder av vad det är att vara en kännande människa. Vare sig vi vill det eller ej poppar dessa stereotypa bilder, schablonerna av verkligheten upp. Det kan vara en tröstlös kvinna när vi pratar om gråt, eller en man röd av ilska om det är vreden som diskuteras. Just på grund av detta anser jag att hen är ett så fantastiskt bra ord! Det är ypperligt för att utmana våra tidigare föreställningar kring vem som känner vad. Känslor är inte per biologi kopplat till kön, känslor är influerade av miljön och således en del av den sociala konstruktionen.

I vår tid kopplar vi starkt vissa känslor till kön. Johannisson berör den kvinnliga och manliga melankolin till exempel, eller rättare sagt den manliga melankolin och den kvinnliga depressionen. Den närbesläktade hysterin associerades till kreativitet och sensibilitet när en man drabbas av den, tillskillnad från en kvinna som delar samma öde, då med en hysteri med negativt klingande associationer.  Sådana skillnader mellan könen har gjorts genom historien, men viktigt att komma ihåg är att det inte är något som endast utspelat sig i en historisk tid. I dagsläget diagnostiseras fler kvinnor än män med diagnosen depression till exempel. Jag tolkar detta som starka incitament på att vi har olika associationsbilder till kvinnor och mäns känslor, både förr och nu.

Känslohistorisk teori- en historia för sig

Mmm jag vet att teori inte är allas favorit, men om du nu känner att det blir lite tråkigt/rörigt/ointressant så är det bara att hoppa ner till inlägget under, för där hittar kanske något som faller dig mer i smaken.

Var var jag.. jo, emotioner och teori! Alltså det här med känslor som historiskt element är i sig inte nytt i historieskrivningen. Om vi väljer att fokusera på tidsperioden från det att historieämnet formulerats som vetenskap (sorry Herodotos) så berörde redan Hippolyte Taine lyckan’ som faktor när han författade sin The origins of contemporary France på 1870-talet.

Medvetandet om kulturella aspekters inverkan har alltså funnits där, men det tog tid innan det formade sig till något mer substantiellt. I det känslohistoriska fallet så dröjde det till 1980-talet innan det emotionella fältet fick representanter, där paret Stearns kan nämnas. Men den första teoriformuleringen kommer egentligen först kring millennieskiftet då William M. Reddy kopplar ihop emotion med kognition för att belysa sambandet mellan känslor och den kulturella kontexten.

William M. Reddy använder termen ‘emotives‘ som komplement till sin teori kring emotionella regimer. En annan historiker som hänger på Reddys tankegång är  Barbra Rosenwein som talar om ‘emotional communities‘. Skillnaderna mellan dessa två teoretiska begrepp är förhållandevis marginell. När man studerar deras texter och den kritik som de riktar mot varandra så verkar det mest handla om ett missförstånd. Väldigt förenklat menar Rosenwein att Reddys emotives endast förklarar att det kan finnas ett enda emotive, varpå hon inför sitt emotional communities för att framhäva pluraliteteten- att det finns flera olika emotives parallellt. Reddy å sin sida bemöter kritiken genom att helt enkelt framhålla att han aldrig avfärdat alternativet att det finns flera samexisterande emotives.

Personligen tycker jag att Reddy har den bästa och mest grundläggande förklaringen till sitt begrepp emotives, men samtidigt  anser jag att Rosenwein har döpt sitt på ett mycket mer tydligt och målande sätt. Uttrycket emotional communities  är en sammansättning av begrepp som många redan har tydliga associationer till och kan därför snabbare koppla vad begreppet innebär. MEN varken emotives eller emotional communites översätts vidare bra till svenska. ‘Emotiv’ eller ‘emotionella kommuniteter’ låter inte alls bra. Därför väljer jag att sammanföra de två då jag gör en fusion av begreppens innebörder och skapar en ny benämning som för mig iallafall faller sig naturligt; Emotionella sfärer!

Okej sfär är kanske lite luddigt och snarare associerat med astronauter och ozonlager… men enligt Svenska Akademiens Ordbok, så har ordet sfär som femte moment följande definition:

‘om grupp av människor tillhörande eller utgörande viss samhällsklass eller visst socialt eller politiskt skikt och dylik krets’

Det är just det där sista ‘dylik krets’ som jag tar fasta på här. För det är just det som jag vill komma åt. Det här handlar om uttrycksmönster som förenar människor och skapar på de grunderna en samhörighet. De blir tillsammans en krets som har den gemensamma nämnaren att de har samma sätt att visa sina känslor på. En person behöver inte bara tillhöra en sådan krets (eller sfär) utan kan flyta mellan flera utan problem. Dessa olika sfärer kan mycket väl också kopplas till sociala och politiska faktorer men det är inte det som definierar dem utan helt enkelt känslorna.

*För vidare läsning kan jag rekommendera; William M. Reddys ‘Navigation of Feeling’ (2001) och Barbara Rosenwein ‘Worrying about Emotions in History’ i The American Historical Review (2002) *

Emotional baggage

Känsloförpackningar

 

 

 

Det finns många olika sätt att förmedla känslor och på ett eller annat sätt hänger upptagningen samma med våra sinnen. Vi känner in känslor genom att slå på våra receptorer. Det kan vara genom beröring, en strykande hand eller en fallande tår. Det kan vara ett ljud av förfäran eller en suck av lättnad.

Vår syn som ständigt matar oss med intryck är en självklarhet, medan doften och smaken kanske inte är lika obestritt. Men visst kan en viss doft generera en känsla! De flesta har väl upplevt förnimmelsen av en svunnen upplevelse bara på grund av att en passerade människa valt samma doft som personen vi delat minnet med. Det samma gäller även smaken där mormors köttbullar kan framkalla den varma känslan personen bakom kreationen har omslutit oss i.

Dessa minnen och förnimmelser som fångats upp genom perception och kognition är den ena sidan av det emotionshistoriska spektret, där det ögonblickliga i sin minsta beståndsdel fångas upp. Motpolen är de långdragna strukturerna, teorierna kring hur vi människor beter oss, det som ger mig ett ramverk för mig att överhuvudtaget kunnat dra trådar och linjer tvärs igenom denna djungel av känslouttryck.

För hur intressant och givande teorin än är, kan man inte förlora förankringen i just de faktiska uttrycken av känslor. Det är lätt att ryckas med i abstrakta resonemang, men utan realiteter, riskerar teorierna att flyta iväg och förlora sin verkliga relevans. Man får alltså inte glömma bort att se till hur känslorna är förpackade, för det är där vi hittar den verklighet vi ämnar studera.

 

Liberty + Justice = sant?

Det händer grejer i USA. HD prövar möjligheten att riva upp lagen kring att äktenskap endast kan/ska/bör ske mellan en man och en kvinna. Utfallet kommer först i sommar och potentiellt skulle synen på  äktenskap i den amerikanska kontexten då skrivas om. Argumenten haglar kring moral, frihet och juridik. Debatten som pågår kommer vara ambrosia för framtidens emotionshistoriker, emotiven och juridiken går hand i hand. Just sayin’.

Kärlek.

Om kärlek är en universell känsla som alla människor kan uppleva i vår tid, borde det samma gälla för människor längs den historiska tidsaxeln.

Men om känslor är en konstruktion, skapad av det rådade socio-kulturella klimat den verkar inom, så behöver den starka känslan av kärlek som vi upplever inte existera i andra tider, eller ens i andra samtida samhällen.

 

Känsloyttringar i nyhetsflödet

Vi har alla sett dem, gråtande kvinnor som i förtvivlan deklarerar någon form av förlust. Det är yttranden som ibland kan kännas överdrivna för en nordbo som endast gråter i lä av en stängd dörr.

Om någon drabbats av en terrorhandling, om man så befinner sig i Oslo, New York, Damaskus eller Kabul är sorgen den samma. Däremot kan uttrycken av sorgen te sig på olika vis. I likhet med det offentliga hängnings exemplet som jag tidigare lyft i inlägget Känslor är historia, så kan det finnas en tydlig skillnad i sätten att förmedla känslan av sorg.

Pyongyang efter nyheten om Kim Jong Ils bortgång.

När du i nyhetssändningen ser till exempel en norrman sörja, så är det förmodligen under tysta och stilla förhållanden, något som är utmärkande för dennas kultur. Men om inslaget i stället berör sörjande anhöriga i mellanöstern är sannolikheten stor att yttringarna ter sig mycket starkare sätt eftersom sorgen där tillåts ta mer plats. Det handlar om olika kulturella kontexter där olika normer kring hur man ska bete sig råder. Det är precis det här jag menar med emotionella sfärer.  En tid ( som exempelvis den vi lever i här och nu) består av många olika sådana sfärer som går in i varandra. På liknande sätt har sfärer präglat människor genom historien och det är ingen ny företeelse. Varje tid har sina sfärer. Det behöver inte grundas i geografiska skillnader, det kan likväl vara en social diskrepens. Viktigt att poängtera är att detta är schablonbilder, känsloyttringar är väldigt privata och subjektiva företeelser, men vad jag menar på är att det finns gemensamma nämnare och tendenser inom dessa sfärer som förenar dem och delar en gemensam kontext. Det är därför känslohistoria är att betrakta som en kvist på den kulturhistoriska grenen.

Tror det får bli ett definitionsinlägg kring emotionella sfärer. Jag har trots allt en förkärlek för begreppshistoria.

Until then.

Känslor är historia

För mig är användningen av känslor ett sätt att konkretisera historia. Självklart handlar historia om vida strukturer, långa linjer, brytpunkter och årtal. Men dess effekter är inte bara långsiktiga, utan även momentära ögonblick som bilden här nedan visar är av stor vikt.
Kvinnorna står och bevittnar skapandet av en mur i sin hemstad Berlin. De skiljs från vänner och familjer. De ser med egna ögon hur symbolen för uppdelning av människor tar form och deras upplevelser är brännande verkliga. Vi kan läsa om dem som nummer i statistik, men antalet tårar är inte direkt registrerade. Det hade varit något förresten. Att kunna kvantifiera känslor genom att matematiskt kalkylera hur många leenden en som genererats av en företeelse eller antalet utrop av förfäran mitt i en stormning av ett samhälle. Tänk att kunna återskapa med exakta mått känslorna som präglat historien.

Föreställ dig en emotionell bild avThomas Wenthworth Earl of Straffords avrättning  till exempel. Nedan visas den visuella bilden i två dimensioner. Men tänk vad ett ljudspår skulle kunna tillföra scenen!

Att kunna höra massornas reaktioner på att parlamentet lyckats få igenom dödsdomen mot denna royalist som konspirerade mot dem. Trängseln, förväntan och myllret som måste ha präglat platsen. Vilken historia det hade varit att berätta!

Jag har ingen aning om ifall åskådarna var medvetna om bakgrunden till hängningen, det är sådant vi inte riktigt kan veta och därför är denna text väldigt nära den fiktionära kanten av historietecknande. Jag spekulerar en hel del här och tolkar hur jag känner för att göra min poäng. Jag har ingen aning om ifall åskådarna var medvetna om bakgrunden till hängningen, men i denna reflektion är det mindre relevant.

Vad jag ämnar peka på här är nämligen att känslor yttras på olika sätt och de ger ytterligare dimension till händelserna. Även om vi inte har alla typer av yttringar på pränt så måste dem likväl ha funnits där. Ljud och stämning kommer vi aldrig komma åt, men däremot kan vi ta del av texter ögonblicksskildringar som har upplevt situationerna för att försöka komma åt deras essens.

Att förstå känslornas roll skapar samband och sammanhang på ett väldigt mänskligt plan. Men vad som är viktigt att komma ihåg är att vi kan inte utgå ifrån att personerna på Tower Hill hade reagerat på det sätt som du och jag hade gjort. Publika avrättningar var i mångt om mycket ett folkligt evenemang som gemene man såg fram emot att närvara vid. Idag är ju den allmänna uppfattningen något annorlunda..

Vi har olika förutsättningar. Kontexterna och sammanhangen skiljer sig och det gör att våra reaktioner på en och samma företeelse varierar beroende på inom vilken tid eller emotionell sfär som vi befinner oss i. Det är precis det här som jag tycker är så intressant med att fånga upp känsloaspekten. Vad det är som gör att man i en tid, förfäras över avrättningar och i en annan finner dem direkt underhållande. Att ta reda på vilka instrument som man genom historiens gång har snurrat på, som gör att något som vi idag uppfattar som självklart absolut inte var det bara några hundra år sedan, lockar i alla fall mig!