Igår såg jag Django Unchained. Quentin Tarantinos senaste epos. Filmen utspelar sig i mitten av 1800-talets USA, bara några år innan inbördeskriget sätter igång.
Filmen är brutal, vacker, skrämmande och alldeles fantastisk på en och samma gång. Historiskt finns det så klart problematik. Den är inte utan anakronismer, fast å andra sidan det är inte det som är poängen med filmen. Utan jag tror att det handlar om ett sinnestillstånd. Känslan den förmedlar förefaller i allra högsta grad vara väldigt verklig. Våldet upplever inte jag som överdrivet. Visst är hans effekter spektakulära, men våldet i sig gentemot andra människor i den här tiden upplever jag som rimligt.
När det kommer till hanteringen av slavar i södern, kan man nog hitta ännu värre skräckexempel än dem som lyfts upp i den här berättelsen. Så jag skulle snarare se det som en nedtoning. Skillnaden mellan Tarantino och andra filmskapare är att han inte slutar där det blir obekvämt. Han vill visa scenerna ut, han kompromissar inte berättelserna genom att strypa de brutala scenerna.
En annan aspekt som är väldigt intressant med Django Unchained är Christopher Waltzs karaktär. Han är en god man som känner hur fel det är att behandla människor på det vis plantage ägarna gör. Självfallet är det en komplex roll med både positiva och negativa aspekter, men han är den goda kraften som bidrar till Djangos (Jamie Foxx) frigivning och hjälper honom att söka efter sin tjej. Det intressanta här tycker jag är att Tarantino väljer just Waltz för den här rollen. Jag tror inte att det bara är för att han är en spektakulär skådespelare. Det är ingen slump att just den karaktären bryter och har en tyskklingande accent.
Jag tror Tarantino vill utmana våra konventioner. Annars i amerikanska produktioner så är en tysk brytning ekvivalent med en ond karaktär. Man spelar helt enkelt på hitlerreferenser och betraktar tyskar som den ultimata ondskan. Tarantino gör tvärtom. Han sätter tysken som den goda karaktären och tvingar oss att se förbi våra inlärda föreställningar om vad det innebär att inneha vissa egenskaper. Detta legitimeras djupare genom att filmen utspelar sig knappt hundra år innan Andra världskriget förändrar vår syn på vad det innebär att vara tysk. Per automatik associerar vi till bruna uniformer och en avskyvärd människosyn, vare sig vi vill det eller ej när den tyska brytningen kommer ( varför kan man skriva en hel avhandling om).
Tarantino spelar inte på sådana triviala associationsbilder, han spränger gränser och tvingar oss att ifrågasätta våra egna föreställningar. Det är precis det som gör honom till en av vår tids mest geniala filmskapare.
Johanna 