Conrad och friheten

Idag drömmer jag om Berlin. Därför vill jag ägna en liten stund åt Conrad Schumann. Det här är Conrad:

Den 15 Augusti 1961, två dagar efter det att Sovjet beslutat sig för att uppföra en mur mot väst, tog gränsvakten sats och skuttade över den provisoriska gränsen som markerades med taggtråd. När han tagit mark i väst tappade han sitt vapen och tio steg senare satt han i en bil på väg bort från gränsen. Conrad var 19 år gammal. Beslutet var ett infall, inte ett välplanerat flykt försök. Han ville bara inte bli instängd. Den ikoniska bilden ”The leap of freedom” blev ett propaganda verktyg i det kalla kriget, och än idag pryder den många väggar (bland annat en av mina).

Hur blev då Conrads liv, fick han den frihet som han så starkt sammankopplades med? Spontant svarar jag nej på den frågan (utan att djupare ha undersökt hans levnadsöde). De första åren efter det att hans kändiskap lagt sig spenderade han mestadels i sällskap med alkohol. Den enda kontakten han kunde ha med sitt tidigare liv och sin familj var genom sporadisk brevväxling. Han flyttade ut på landet och skaffade sig en familj. Conrad Schumanns liv var till ända redan år 1998, då han efter ett familjegräl hängde sig i ett träd. Det var hans fru som hittade honom.

Både missbruket och självmordet skulle kunna betraktas som en viss typ av frihetsutövande. Rätten att bestämma över sitt eget liv osv. Men det var inte den typen av frihet som ikonen på bilden var tänkt att generera. Eftersom denna mörkare sida av historien inte är vida spridd, så kommer hjältebilden av honom leva kvar.

Vad är frihet, om inte en bal på slottet.

The Iron Curtain

Du vet uttrycket, järnridån. Ja precis, den som syftar till gränsen mellan östra och västra Europa post WWII. Det uttrycket myntades faktiskt den 5 mars  år 1946, precis 67 år sedan alltså!

Järnridån, eller The Iron Curtain som det heter på engelska, var en ideologisk och militär barriär som separerade Sovjetunionen från övriga Europa. Vem skulle du gissa på myntade uttrycket? Spontant känns det amerikanskt i mina öron, men jag hade fel! Det var nämligen Winston Churchill som vid ett tal i Missouri  USA,  som uttryckte följande fras:

From Stettin in the Baltic to Trieste in the Adriatic, an iron curtain has descended across the Continent.

Järnridån bestod i olika former ända fram till 1989, när muren i Berlin föll. Det är bara 14 år sedan. Det är lätt att glömma bort hur tiden är relativ, speciellt när man betraktar den utifrån ett historiskt perspektiv.

Känslor är historia

För mig är användningen av känslor ett sätt att konkretisera historia. Självklart handlar historia om vida strukturer, långa linjer, brytpunkter och årtal. Men dess effekter är inte bara långsiktiga, utan även momentära ögonblick som bilden här nedan visar är av stor vikt.
Kvinnorna står och bevittnar skapandet av en mur i sin hemstad Berlin. De skiljs från vänner och familjer. De ser med egna ögon hur symbolen för uppdelning av människor tar form och deras upplevelser är brännande verkliga. Vi kan läsa om dem som nummer i statistik, men antalet tårar är inte direkt registrerade. Det hade varit något förresten. Att kunna kvantifiera känslor genom att matematiskt kalkylera hur många leenden en som genererats av en företeelse eller antalet utrop av förfäran mitt i en stormning av ett samhälle. Tänk att kunna återskapa med exakta mått känslorna som präglat historien.

Föreställ dig en emotionell bild avThomas Wenthworth Earl of Straffords avrättning  till exempel. Nedan visas den visuella bilden i två dimensioner. Men tänk vad ett ljudspår skulle kunna tillföra scenen!

Att kunna höra massornas reaktioner på att parlamentet lyckats få igenom dödsdomen mot denna royalist som konspirerade mot dem. Trängseln, förväntan och myllret som måste ha präglat platsen. Vilken historia det hade varit att berätta!

Jag har ingen aning om ifall åskådarna var medvetna om bakgrunden till hängningen, det är sådant vi inte riktigt kan veta och därför är denna text väldigt nära den fiktionära kanten av historietecknande. Jag spekulerar en hel del här och tolkar hur jag känner för att göra min poäng. Jag har ingen aning om ifall åskådarna var medvetna om bakgrunden till hängningen, men i denna reflektion är det mindre relevant.

Vad jag ämnar peka på här är nämligen att känslor yttras på olika sätt och de ger ytterligare dimension till händelserna. Även om vi inte har alla typer av yttringar på pränt så måste dem likväl ha funnits där. Ljud och stämning kommer vi aldrig komma åt, men däremot kan vi ta del av texter ögonblicksskildringar som har upplevt situationerna för att försöka komma åt deras essens.

Att förstå känslornas roll skapar samband och sammanhang på ett väldigt mänskligt plan. Men vad som är viktigt att komma ihåg är att vi kan inte utgå ifrån att personerna på Tower Hill hade reagerat på det sätt som du och jag hade gjort. Publika avrättningar var i mångt om mycket ett folkligt evenemang som gemene man såg fram emot att närvara vid. Idag är ju den allmänna uppfattningen något annorlunda..

Vi har olika förutsättningar. Kontexterna och sammanhangen skiljer sig och det gör att våra reaktioner på en och samma företeelse varierar beroende på inom vilken tid eller emotionell sfär som vi befinner oss i. Det är precis det här som jag tycker är så intressant med att fånga upp känsloaspekten. Vad det är som gör att man i en tid, förfäras över avrättningar och i en annan finner dem direkt underhållande. Att ta reda på vilka instrument som man genom historiens gång har snurrat på, som gör att något som vi idag uppfattar som självklart absolut inte var det bara några hundra år sedan, lockar i alla fall mig!