Har du ett stereotypt emotionellt bagage?

När två personer går in i en relation kan det talas om att de för med sig ett känslomässigt bagage i relationen, som innefattar deras tidigare erfarenheter och upplevelser på det emotionella planet. Jag hävdar att detta bagage för med sig  stereotypa bilder av vad det är att vara en kännande människa. Vare sig vi vill det eller ej poppar dessa stereotypa bilder, schablonerna av verkligheten upp. Det kan vara en tröstlös kvinna när vi pratar om gråt, eller en man röd av ilska om det är vreden som diskuteras. Just på grund av detta anser jag att hen är ett så fantastiskt bra ord! Det är ypperligt för att utmana våra tidigare föreställningar kring vem som känner vad. Känslor är inte per biologi kopplat till kön, känslor är influerade av miljön och således en del av den sociala konstruktionen.

I vår tid kopplar vi starkt vissa känslor till kön. Johannisson berör den kvinnliga och manliga melankolin till exempel, eller rättare sagt den manliga melankolin och den kvinnliga depressionen. Den närbesläktade hysterin associerades till kreativitet och sensibilitet när en man drabbas av den, tillskillnad från en kvinna som delar samma öde, då med en hysteri med negativt klingande associationer.  Sådana skillnader mellan könen har gjorts genom historien, men viktigt att komma ihåg är att det inte är något som endast utspelat sig i en historisk tid. I dagsläget diagnostiseras fler kvinnor än män med diagnosen depression till exempel. Jag tolkar detta som starka incitament på att vi har olika associationsbilder till kvinnor och mäns känslor, både förr och nu.

Descartes och passionerna

Cogito ergo sum. Jag tänker att jag finns innan jag inser att jag fysiskt existerar. Det mest framträdande i Descartes tankegångar är hans dualism. Denna idé kan sammankopplas med tankarna kring förnuftet och skapandet av rationalismen. Utifrån Descartes perspektiv är människan unik eftersom hen kopplar in förnuftet. Det skiljer oss ifrån andra väsen som djur. Den dualistiska idén bygger på den tvådelade uppdelningen där förnuftet utgör en faktor och materia den andra. Förnuftet är för Descartes en förlängning av anden (Gud) som representerar den ultimata friheten. Däremot är materian det kroppsliga som binder samman människan rent fysiskt, och är själens motsats.

”… man inbillade sig att det var frånvaron av själen som kom rörelsen att upphöra och försvinna. Och på så sätt trädde man utan grund att vår naturliga värme och våra kroppars alla rörelser beror av själen, medan man i stället tvärtom borde ha trott att själen avlägsnar sig vid döden bara därför att värmen försvinner och kroppens rörelseorgan blir förstörda”

Ovanstående citat är taget ur den femte artikeln i verket Avhandling om själens passioner (1649). Här synliggörs Descartes resonemang kring sin egen syn på separationen mellan kropp och själ, samtidigt som han jämför den med de tidigare rådande föreställningarna. Descartes går nämligen emot Aristoteles monistiska tankegång: att det handlar om en rörelse.

Kroppen och själen går att separera utifrån Descartes synsätt, men däremot är själen en odelbar entitet. I egenskap av att vi är människor så känner vi tack vare vårt förnuft. Enligt Descartes besitter människan sex olika primära passioner; förundran, kärlek, hat, begär, sorg och glädje.  Alla andra känslouttryck är underordnade dessa sex, men av de sex står förundran högst. Descartes menar att man inte behöver frukta passionerna i sig, däremot excesserna av dem. Dessa tyglar man med hjälp av sitt förnuft, genom att fundera över dem. Med hjälp av aktionen tar man kontrollen över passionen.

Delningen mellan kroppen är själen är dock inte fullständig, det förekommer en viss form av kommunikation mellan dem. Kopplingen mellan det materiella och det själsliga hävdar Descartes är epifysen (tallkottskörteln). Epifysens funktion var okänd för dåtidens människor och Descartes kom till slutsatsen att det måste vara där som kommunikationen mellan kroppssafternas rörelser och den gudomliga planen sammanlänkades.

Känslohistorisk teori- en historia för sig

Mmm jag vet att teori inte är allas favorit, men om du nu känner att det blir lite tråkigt/rörigt/ointressant så är det bara att hoppa ner till inlägget under, för där hittar kanske något som faller dig mer i smaken.

Var var jag.. jo, emotioner och teori! Alltså det här med känslor som historiskt element är i sig inte nytt i historieskrivningen. Om vi väljer att fokusera på tidsperioden från det att historieämnet formulerats som vetenskap (sorry Herodotos) så berörde redan Hippolyte Taine lyckan’ som faktor när han författade sin The origins of contemporary France på 1870-talet.

Medvetandet om kulturella aspekters inverkan har alltså funnits där, men det tog tid innan det formade sig till något mer substantiellt. I det känslohistoriska fallet så dröjde det till 1980-talet innan det emotionella fältet fick representanter, där paret Stearns kan nämnas. Men den första teoriformuleringen kommer egentligen först kring millennieskiftet då William M. Reddy kopplar ihop emotion med kognition för att belysa sambandet mellan känslor och den kulturella kontexten.

William M. Reddy använder termen ‘emotives‘ som komplement till sin teori kring emotionella regimer. En annan historiker som hänger på Reddys tankegång är  Barbra Rosenwein som talar om ‘emotional communities‘. Skillnaderna mellan dessa två teoretiska begrepp är förhållandevis marginell. När man studerar deras texter och den kritik som de riktar mot varandra så verkar det mest handla om ett missförstånd. Väldigt förenklat menar Rosenwein att Reddys emotives endast förklarar att det kan finnas ett enda emotive, varpå hon inför sitt emotional communities för att framhäva pluraliteteten- att det finns flera olika emotives parallellt. Reddy å sin sida bemöter kritiken genom att helt enkelt framhålla att han aldrig avfärdat alternativet att det finns flera samexisterande emotives.

Personligen tycker jag att Reddy har den bästa och mest grundläggande förklaringen till sitt begrepp emotives, men samtidigt  anser jag att Rosenwein har döpt sitt på ett mycket mer tydligt och målande sätt. Uttrycket emotional communities  är en sammansättning av begrepp som många redan har tydliga associationer till och kan därför snabbare koppla vad begreppet innebär. MEN varken emotives eller emotional communites översätts vidare bra till svenska. ‘Emotiv’ eller ‘emotionella kommuniteter’ låter inte alls bra. Därför väljer jag att sammanföra de två då jag gör en fusion av begreppens innebörder och skapar en ny benämning som för mig iallafall faller sig naturligt; Emotionella sfärer!

Okej sfär är kanske lite luddigt och snarare associerat med astronauter och ozonlager… men enligt Svenska Akademiens Ordbok, så har ordet sfär som femte moment följande definition:

‘om grupp av människor tillhörande eller utgörande viss samhällsklass eller visst socialt eller politiskt skikt och dylik krets’

Det är just det där sista ‘dylik krets’ som jag tar fasta på här. För det är just det som jag vill komma åt. Det här handlar om uttrycksmönster som förenar människor och skapar på de grunderna en samhörighet. De blir tillsammans en krets som har den gemensamma nämnaren att de har samma sätt att visa sina känslor på. En person behöver inte bara tillhöra en sådan krets (eller sfär) utan kan flyta mellan flera utan problem. Dessa olika sfärer kan mycket väl också kopplas till sociala och politiska faktorer men det är inte det som definierar dem utan helt enkelt känslorna.

*För vidare läsning kan jag rekommendera; William M. Reddys ‘Navigation of Feeling’ (2001) och Barbara Rosenwein ‘Worrying about Emotions in History’ i The American Historical Review (2002) *