Det finns många olika sätt att förmedla känslor och på ett eller annat sätt hänger upptagningen samma med våra sinnen. Vi känner in känslor genom att slå på våra receptorer. Det kan vara genom beröring, en strykande hand eller en fallande tår. Det kan vara ett ljud av förfäran eller en suck av lättnad.
Vår syn som ständigt matar oss med intryck är en självklarhet, medan doften och smaken kanske inte är lika obestritt. Men visst kan en viss doft generera en känsla! De flesta har väl upplevt förnimmelsen av en svunnen upplevelse bara på grund av att en passerade människa valt samma doft som personen vi delat minnet med. Det samma gäller även smaken där mormors köttbullar kan framkalla den varma känslan personen bakom kreationen har omslutit oss i.
Dessa minnen och förnimmelser som fångats upp genom perception och kognition är den ena sidan av det emotionshistoriska spektret, där det ögonblickliga i sin minsta beståndsdel fångas upp. Motpolen är de långdragna strukturerna, teorierna kring hur vi människor beter oss, det som ger mig ett ramverk för mig att överhuvudtaget kunnat dra trådar och linjer tvärs igenom denna djungel av känslouttryck.
För hur intressant och givande teorin än är, kan man inte förlora förankringen i just de faktiska uttrycken av känslor. Det är lätt att ryckas med i abstrakta resonemang, men utan realiteter, riskerar teorierna att flyta iväg och förlora sin verkliga relevans. Man får alltså inte glömma bort att se till hur känslorna är förpackade, för det är där vi hittar den verklighet vi ämnar studera.
Vilken funktion har empatin egentligen för oss som människor och vad skulle vi vara utan den? Skulle vi kunna föreställa oss en värld där den empatiska förmågan helt upphört att existera?
Johanna 