Utan ögonvittnen hade historia varit klurigt

14 april1865 sköts den amerikanska presidenten Abraham Lincoln. Här är en man som bevittnade det på första parkett i dubbel bemärkelse:

Känslor är historia

För mig är användningen av känslor ett sätt att konkretisera historia. Självklart handlar historia om vida strukturer, långa linjer, brytpunkter och årtal. Men dess effekter är inte bara långsiktiga, utan även momentära ögonblick som bilden här nedan visar är av stor vikt.
Kvinnorna står och bevittnar skapandet av en mur i sin hemstad Berlin. De skiljs från vänner och familjer. De ser med egna ögon hur symbolen för uppdelning av människor tar form och deras upplevelser är brännande verkliga. Vi kan läsa om dem som nummer i statistik, men antalet tårar är inte direkt registrerade. Det hade varit något förresten. Att kunna kvantifiera känslor genom att matematiskt kalkylera hur många leenden en som genererats av en företeelse eller antalet utrop av förfäran mitt i en stormning av ett samhälle. Tänk att kunna återskapa med exakta mått känslorna som präglat historien.

Föreställ dig en emotionell bild avThomas Wenthworth Earl of Straffords avrättning  till exempel. Nedan visas den visuella bilden i två dimensioner. Men tänk vad ett ljudspår skulle kunna tillföra scenen!

Att kunna höra massornas reaktioner på att parlamentet lyckats få igenom dödsdomen mot denna royalist som konspirerade mot dem. Trängseln, förväntan och myllret som måste ha präglat platsen. Vilken historia det hade varit att berätta!

Jag har ingen aning om ifall åskådarna var medvetna om bakgrunden till hängningen, det är sådant vi inte riktigt kan veta och därför är denna text väldigt nära den fiktionära kanten av historietecknande. Jag spekulerar en hel del här och tolkar hur jag känner för att göra min poäng. Jag har ingen aning om ifall åskådarna var medvetna om bakgrunden till hängningen, men i denna reflektion är det mindre relevant.

Vad jag ämnar peka på här är nämligen att känslor yttras på olika sätt och de ger ytterligare dimension till händelserna. Även om vi inte har alla typer av yttringar på pränt så måste dem likväl ha funnits där. Ljud och stämning kommer vi aldrig komma åt, men däremot kan vi ta del av texter ögonblicksskildringar som har upplevt situationerna för att försöka komma åt deras essens.

Att förstå känslornas roll skapar samband och sammanhang på ett väldigt mänskligt plan. Men vad som är viktigt att komma ihåg är att vi kan inte utgå ifrån att personerna på Tower Hill hade reagerat på det sätt som du och jag hade gjort. Publika avrättningar var i mångt om mycket ett folkligt evenemang som gemene man såg fram emot att närvara vid. Idag är ju den allmänna uppfattningen något annorlunda..

Vi har olika förutsättningar. Kontexterna och sammanhangen skiljer sig och det gör att våra reaktioner på en och samma företeelse varierar beroende på inom vilken tid eller emotionell sfär som vi befinner oss i. Det är precis det här som jag tycker är så intressant med att fånga upp känsloaspekten. Vad det är som gör att man i en tid, förfäras över avrättningar och i en annan finner dem direkt underhållande. Att ta reda på vilka instrument som man genom historiens gång har snurrat på, som gör att något som vi idag uppfattar som självklart absolut inte var det bara några hundra år sedan, lockar i alla fall mig!

Brasklapp

Kanske läge att säga att den här bloggen är politiskt oberoende. Däremot så stödjer inte den emotionella historikern dumb asses, vilken politisk tillhörighet de än har.   

:)

I princip samtliga åttio- och nittiotalister använder honom dagligen; Harvey Balls kreation från 1963- den gula glada gubben aka. smileyn. Nu finns det säkert någon som tänker ”men vänta nu, var det inte WMCA som redan 1962 tryckte upp gula PR tröjor med en glad gubbe på, läskigt likt den Harvey senare claimade som sin?!” Helt rätt observerat, men eftersom det var Harveys verson som blev kommersialiserad och upptryckt i en så där 50 miljoner pins så ger jag honom lite cred den här gången.

Jag tänker inte ens gå in i diskussionen om vem som initierade bruket av kolon + slutparantes. Dels för att även där råder viss tvetydighet i frågan om vem som var först, och dels för att DN gjorde en förhållande vis utförlig artikel på ämnet för inte så länge sedan.

Men är det inte spännande att reflektera kring hur dessa symboler funnit sin väg in i vårt skriftspråk igen! Hur det blivit så att vi ersätter orden för det  vi upplever med en 🙂 eller varför inte en 😥 för att förklara ett sinnestillstånd?  Det är helt enkelt ett sätt att yttra känslor i vår tid utan att tillämpa en enda stavelse. Dessa frågor är retoriska och jag kommer inte besvara dem här och nu, men jag kanske kommer ut med en ordbok om ämnet under min tid som praktiserande historiker. I’ll keep you updated!

Tankarna svävar iväg till det sumeriska teckenspråket, likväl som till de egyptiska hieroglyferna. Vi tillämpar alltså i dag en form av  kommunikation som varit aktiv i lite drygt 5200 år.. Jo, jag lovar! Det var faktiskt så att sumererna i Mesopotamien drog igång sin kilskrift omkring 3200 f.k (ja du vet den där myten om snubben som kallades Kristus  och som vandrade runt i mellanöstern. Ja precis han, långt innan den författades snackar vi alltså). Sen blev ju egyptierna sugna på det där med när de insåg fördelarna med att faktiskt kunna föreviga avtal och liknande. Så kan man iallafall gissa att det gick till 🙂 Det finns ju en hel del gemensamma nämnare språken emellan och tidsaspekten vittnar om att härmningen var på det hållet.

Men så tillbaka till vår tid. Vad har det här för konsekvenser då? Kommer vi hamna i ett tillstånd där vårt moderna latinska alfabet byts ut mot ett ‘emoji’  inspirerat? *Emoji är förresten vår formulering av det japanska  絵文字* Fördelarna är oändliga! Tänk vad bra för då kan man använda det universellt för alla, var man än befinner sig i världen kan ju för egna ögon se som gubben är glad eller ledsen. Man behöver aldrig mer läsa B-språk, för man kan tala i emoji:s- perfekt ju! Eller vänta är det det…

Hur är det egentligen med känslors kapacitet att vara universella eller ej.. nej den diskussionen får vi ta någon annan gång för nu ska jag sätta igång och jobba på en emoj/latinska- rosettasten för säkerhets skull. Så att jag inte riskera att dessa ord faller i glömska i en avlägsen framtid, för det hade ju varit fruktansvärt 😉

Mindre historia och mer frustration

Jag inledde dagen med att simma. En armé av silversoldater låg dock och spärrade vägen sista kvarten. Det var ganska frustrerande. Så då började jag fundera istället. Tänk om det hade varit tre tonårsbrudar som simmat på rad och pratat om helgens bravader. Då skulle förmodligen någon anmärka på det. Kanske till och med ge en liten lektion in de sociala dogmer som präglar motionsimningskulturen.

Eftersom det i det här fallet i stället rörde sig om tre damer med tillhörande lavendeldoft som forcerade motionsbanorna och diskuterade sill med stekt potatismos (?!), så kom ingen förmaning från något håll alls. Snarare tvärtom. Badpersonalen kom och småpratade med dem och sölade till tempot ännu mer i basängen. Väldigt intressant. Det kanske är så att det just är dessa damer (som förmodligen simmat där i decennier) som skapat normerna som råder. De är de som dikterar vad som är gångbart i kontexten. Eftersom det är deras arena så är det således helt accepterat att de sätter tempot till snigelfart. Och inte behöver de bry sig om oss övriga, nej då.

Fast å andra sidan, det är ju faktiskt så att det är vi som tillåter det, jag hade kunnat glida upp och försökt pressa mig igenom dem och råkat ta ett extra skvättande simtag precis som jag simmade förbi. Självfallet hade jag sett ut som ”the bad guy”, man plaskar inte vatten i ansiktet på pensionärer. Jag hade fått mitt simkort indraget och fått klara mig utan skrynkliga fingertoppar och klordoft. Nej, i simhallen är det tanterna som dikterar narrativet, inte jag.

Det fanns inget annat att göra än att bege sig hemåt till min egen turf. Men jag återkommer om 40 år, då ska jag minsann anektera motionsbanan med gott samvete och då är det inte sill som ska diskuteras utan historiebruk.

En ambitiös historikers frustration

Häromdagen var jag på en tillställning med icke-historiker. Väldigt fint och trevligt men så klart blev det ett antal minutrar som fick läggas på att besvara frågan ‘..men vad är det nu egentligen du gör Johanna?’.

Det är okej, frågan måste få ställas, men något som inte var lika okej var följande. En bekant frågade just det där, vad jag nu sysslar med. Jag besvarade frågan genom att förklara hur det fungerar med att kämpa för att hålla sig kvar inom akademin, med doktorandtjänst möjligheter och vad det i så fall innebär. Jag försökte verkligen vara extra pedagogisk och det blev nog en tio minuters utläggning, men det verkade som att hen följde med i resonemanget. När jag kände mig klar och den där nanosekund långa pausen infann sig så fick jag ett nickande till svar och därefter, med lite fördröjning, kom kommentaren;  Så det är typ lärare du ska bli då alltså.

Jag upplevde under någon sekund en implodering av en artär i tinningområdet.

Det är absolut inget fel med att vara lärare och visst hen var inte helt fel på det, för absolut förekommer undervisning för doktorander. Men det spontana infall jag fick i situationen var att med versaler förmedla ett; LYSSNADE DU INTE PÅ VAD JAG PRECIS SA ELLER? HADE DET VARIT LÄRARE SOM JAG ÄMNAR BLI HADE JAG VÄL SAGT DET!

Men i stället så blev det ett något ansträngt leende och ett ‘Mmm, ungefär fast ändå inte..’ till svar ( med betoning på inte). Om intet annat har den här situationen lärt mig att beslutet att inte satsa på läraryrket var helt rätt för mig och för alla inblandade. Som historiker så får man lov att vara lite konstig, framförallt när man blir förnärmad av att ens narrativ inte blir mottaget på ett sådant sätt man väntat sig.

Den emotionella historikern

-Jaha, men vad har egentligen känslor med historia att göra?

– Men, vaddå ”känslohistoria”?

– Fast känslor, det kan man väl ändå inte forska om. Det finns ju inte. Alltså jag menar, det är ju bara sånt man upplever själv.

-Håller du inte på med någon riktig historia då?

Det var några exempel på reaktioner jag fått när jag kommit ut som känslohistoriker. Oftast är det egentligen en ganska så positiv reaktion men som ständigt avrundas med någon form av frågetecken eller en rynka i pannan. Klart jag förstår att det inte är lika uppenbart för dem som för mig, men det hade ju varit roligt om man någongång fått uppleva ett enkelt ”nej men vad spännande”-  [punkt] (alternativt utropstecken).