Historieförfalskning i stormens kölvatten

Förödelsen är stor, många individer är drabbade och nationen som helhet smiter inte undan, inte minst på grund av det stundande presidentvalets utfall som kanske påverkas på grund av naturens krafter. Nejnej, jag ska inte bedriva något form av prediktionsargument här vad som skulle kunna skett om inte… det kan man fastna ett helt liv i. Vad jag däremot är intresserad av att lyfta upp är just att i Sandys kölvatten poppar nu katastrofbilderna upp, som den här från taxidepån i Hoboken, New Jersey:

När man matas med bilderna blir det verkligt. Konturerna som stannar på våra näthinnor blir ansiktet av katastrofen.  Du kan inte gå in på en nyhetssida, eller underhållningssida heller för den delen, utan att matas med intrycken och då inte i skriven from. Katastrofer säljer för vi påverkas av det, vi känner med människorna och vi är glada att vi slipper vara där.

Visst är den här bilden här till höger helt otroligt! Den här bilden började cirkulera igår. Som tagen ur The Day After Tomorrow, 2012, eller något annat dystopisk apokalyptiskt narrativ. När jag först såg den blev jag helt tagen, men vänta här nu… varför skulle dem dyka omkring där? Vem tar bilden? Och är det inte något konstigt där med reflektionen på väggen?  Jag var tvungen att googla och efter en relativt kort stund kunde jag konstatera att Bergen st inte är en översvämmad del av Brooklyn. Det här är inte en avbildning av verkligheten, bilden är manipulerad. Men eftersom dess innehåll är så explicit förstår jag varför den sprids, och den kan misstas för en verklig skildring.

Det här med att manipulera bilder är inget nytt påfund. Det ständiga forumet i vår tid är väl skvallerpressen och deras virtuella motsvarigheter. Men där är oftast manipulationerna riktigt dåligt gjorda där bara pensionärer med fel styrka på glasögonen kan falla offer för dess missvisande.

Utifrån ett historiskt perspektiv så är skolboksexemplet taget från Sovjet där Stalin suddade ut Leon Trotsky. Stalin började nämligen se honom som ett hot och började helt enkelt radera honom ur arkiven.  Det här mina vänner är historieförfalskning!

Nu säger jag inte att personen bakom dykarbilden gör det här med en intention att gagna sig själv och sin position som Stalin gjorde. Men det förefaller vara en stor risk att bilden lever vidare och när man om en så där 400 år försöker ta fram information om extrema väderförhållande under tidigt 2000-tal så kommer den säkert dyka upp. Eftersom vi lockas till den idag och den figurera  frekvent  så kommer den vara av intresse då precis som nu.Om det då är en icke historiker/ en dålig historiker, som inte tillämpar (the fine art of) källgranskning så kommer den här dykarbilden av stormen Sandy vara den tonsättande, trots att den är direkt missvisande av sanningen. Det är lite som att få upp journalisten Herman Lindqvist som sökträff när man slumpartat söker på ‘historiker’.Min poäng är att om vi i vår tid har svårt att skilja mellan vilka intryck som är de korrekta  och vilka som är missvisande, lär framtiden också ställas inför de svårigheterna.

Det kan vara bra att komma ihåg att det inte bara var de nordamerikanska delarna som blev drabbade av den här stormen. Kvinnan på bilden lever sin verklighet i Haitis huvudstad Port Au Prince, en region som fortfarande försöker återhämta sig från jordbävningen 2010.

damn right.

Happy Samhain!

Jo men du vet, den där keltisk/galliska* högtiden som ligger till grund för firandet den 31 oktober, i folkmun numera kallat Halloween.

Ja, jag vet att jag är några dagar tidig. Men tänk vad bra, för nu får ju du möjlighet att glänsa lite extra med dessa kunskaper på måndagsfikan när dina kollegor börjar gnälla om den här ”nypåfunna” högtiden när de måste låssas  som om de inte är hemma när det ringer på dörren (socialantropologiskt mycket spännande fenomen som kan kopplas till en väldigt intressant diskussion om global kultur kontra kulturell identitet).

Samhain betyder ungefär ”slutet av sommaren” och var en av de mest firade högtiderna hos Kelterna. Tillställningen har en mytologisk förankring och är dokumenterat i irländsk litteratur från 900-talet. Det är alltså svårt att säga hur länge traditionen varit levande eftersom tryckt material från regionen inte förekommer tidigare (Det skrev förmodligen en hel del i de Europeiska skogarna, men man skrev bland annat på papyrus. Papyrus var jättebra att använda, det skulle ju framförallt i egyptierna hålla med om, men i norra Europa var det inte en lika lyckad lösning och det på grund av vädret. Papyrusen har helt enkelt lösts upp i det fuktiga klimatet här i norr och därför finns inget bevarat från den här tiden).

Nog med sidospår! Vad handlade då Samhain om? Jo, det var så att man trodde att gudarnas tillvaro blev synliggjord för människorna under natten till den första november. Gudarna utnyttjade detta genom att spela människorna spratt som av människorna uppfattades som skrämmande och övernaturliga. För att undvika att Gudarna skulle surna till i onödan så offrades det en hel del inför och under högtiden. Så det är inte svårt att se parallellerna till Halloweenfirandet där godis överlämnas som en muta för att onda spratt skall undgås.

Ovan ser vi en keltisk partykalender med alla trevliga högtider markerade.

*Galler och kelter är olika benämningar på samma folk. I Commentarii de bello Gallico , en skrift om de galliska krigen som genomfördes ungefär 50 år före vår tideräkning, så står det att Caesar uttryckte följande: 

‘those who in their own tongue are called Celts, in our language Gauls’

Enligt den texten är alltså benämningen ”kelter” den egen valda och ”galler” en romersk benämning.  Viktigt att framhäva här är att det råder delade meningar om huruvida Kelterna är att betrakta som en homogen grupp eller om de bör betraktas som endast som en geografiskt enhet. Det här är inte något jag har fördjupat mig i personligen, så om man är intresserad av det rekommenderar jag  att man beger sig till närmaste bibliotek och letar upp den här, eller liknande verk!

Mark Twain

 

ondska.

Under en period av mitt liv levde jag i de södra delarna av USA. Jag har fortfarande ganska frekvent kontakt med vänner sedan den tiden och den främsta kommunikationsvägen är föga förvånande Facebook. Häromdagen möttes jag av nedanstående inlägg i min feed:

Välkommen till USA:s backyard. Där dubbelsidig rasism och hat frodas. Där historien är skrämmande närvarande och där världen är svart och vit. Problematiken är komplex. Den etniska identiteten är avgörande.  Jag skulle kunna skriva en triologi om mina erfarenheter från min tid där, berätta anekdoter som än idag ger mig kalla kårar bara om min tanke nuddar vid minnet.

För oss i Sverige kan det vara svårt att förstå den kontext som råder i ett land där man endast två generationer bort har levt i ett samhälle där en del av befolkningen förvisats längst bak i bussen baserat på yttre egenskaper. Jag tänker inte gå in djupare i det här enskilda fallet, och poängen jag vill göra är redan preciserad i inlägget Att balansera mellan det förgångna och det framtida. Det förflutna är aldrig långt borta och därför måste vi hela tiden påminna oss själva om våra värsta kollektiva minnen, hur smärtsamma de än må vara.

Viktigt att komma ihåg är också att vi på denna sidan Atlanten har vår beskärda del av sådana obekväma minnen. Men det är något jag sparar till ett senare inlägg.

True that!

Att balansera mellan det förgångna och det framtida

Historien upprepar sig jämt och ständigt, cykler som kommer och går. Är det inte finansiella kriser så är det argument i laddade konflikter. Den här pastorn har en ganska så intressant poäng, trots hans något obekväma inledning:

‘Oj vad det blev politiskt nu då!’, tänker kanske du. Men min poäng är inte av politisk karaktär. Vad jag vill visa på med det här klippet är upprepningen. Det som vi människor hela tiden riskerar att hamna i om vi inte bejakar vårt förflutna. Det är en av anledningarna till att jag håller på med det här. Genom att försöka förstå och teckna en bild av det förgångna, ger vi oss själva en chans att påverka vår framtid och undvika fallgroparna.

Insanity is doing the same thing, over and over again, but expecting different results   – Albert Einstein

Känsloyttringar i nyhetsflödet

Vi har alla sett dem, gråtande kvinnor som i förtvivlan deklarerar någon form av förlust. Det är yttranden som ibland kan kännas överdrivna för en nordbo som endast gråter i lä av en stängd dörr.

Om någon drabbats av en terrorhandling, om man så befinner sig i Oslo, New York, Damaskus eller Kabul är sorgen den samma. Däremot kan uttrycken av sorgen te sig på olika vis. I likhet med det offentliga hängnings exemplet som jag tidigare lyft i inlägget Känslor är historia, så kan det finnas en tydlig skillnad i sätten att förmedla känslan av sorg.

Pyongyang efter nyheten om Kim Jong Ils bortgång.

När du i nyhetssändningen ser till exempel en norrman sörja, så är det förmodligen under tysta och stilla förhållanden, något som är utmärkande för dennas kultur. Men om inslaget i stället berör sörjande anhöriga i mellanöstern är sannolikheten stor att yttringarna ter sig mycket starkare sätt eftersom sorgen där tillåts ta mer plats. Det handlar om olika kulturella kontexter där olika normer kring hur man ska bete sig råder. Det är precis det här jag menar med emotionella sfärer.  En tid ( som exempelvis den vi lever i här och nu) består av många olika sådana sfärer som går in i varandra. På liknande sätt har sfärer präglat människor genom historien och det är ingen ny företeelse. Varje tid har sina sfärer. Det behöver inte grundas i geografiska skillnader, det kan likväl vara en social diskrepens. Viktigt att poängtera är att detta är schablonbilder, känsloyttringar är väldigt privata och subjektiva företeelser, men vad jag menar på är att det finns gemensamma nämnare och tendenser inom dessa sfärer som förenar dem och delar en gemensam kontext. Det är därför känslohistoria är att betrakta som en kvist på den kulturhistoriska grenen.

Tror det får bli ett definitionsinlägg kring emotionella sfärer. Jag har trots allt en förkärlek för begreppshistoria.

Until then.

Scener ur en historikers liv